Visar 29 resultat
Herr Ångestsson MammaKaos NeuroPsykiatriskaFunktionshinder Psykisk Ohälsa

Våga övervinna en rädsla eller känsla – Tumme upp och klapp på axeln

Tumme upp och klapp på axeln!

Ja gott folk! Idag hade jag en tid på folktandvården för att laga en fyllning som gått sönder samt åtgärda de bitar av  tanden som gått sönder. Började utan bedövning men det kändes för mycket så blev bedövning! Och jag skriver som jag alltid säger! Jag har absolut inga rädslor för tandläkaren eller att gå till folktandvården. Jag kan nästan somna när de grejar i munnen, I know, I’m crazy! Men just bedövning är min skräck! Jag hade en tandläkare som barn som skulle tvinga mig att ta bedövningssprutan, med sprutan i ena handen mitt framför mina ögon, fast grepp om min överkropp samt armbåge i min mage och så hennes barska ögon “HÄR ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER!” Jag fick gå på barntandvård på sjukhuset ett bra tag efter det. Jag var 5-6år. Sen fick dom dra den tanden som var trasig under narkos, det gick inte på något annat vis! Jag fick bort det andra obehaget av besök på tandvården, men inte bedövningssprutan. Jag HATAR HATAR HATAR den! Och får panik! Idag klappade hjärtat i bröstet men jag andades, försökte fokusera på något positivt. lyssnade på radion som stod på, “Morronpasset i P3” Inget jag vanligtvis lyssnar på, men det fick mig att tänka på annat! Vips var jag bedövad på 5 eller 6 ställen! Och jag gjorde detta! Så stolt och lycklig! Och under tiden den tog fick jag skölja munnen och sen gå vidare till nån panoramaröntgen, min visdomstand gör ont, och den kommer inte upp. Dels är det för nära kinden eller vad han sa, sen är den en aning sned, och har lagt sig emot den andra tanden så den har liksom stoppat där men vill ju ändå upp. Och innanför har det blivit en ficka som inflammerats och den kommer varken jag eller tandläkaren åt att rengöra.  Så det kommer att blir en operation av den! Och då kom nästa panik men min tandläkare är så lugn och sa att jag kommer få dricka ett lugnande medel och sen utför dom ingreppet. Dock finns en stor risk att jag måste till käkkirurgin i Skövde för att få ut den, men han skulle konsultera klinikchefen för folktandvården här i Tidaholm under dagen och höra av sig om jag får göra det här eller i Skövde, men det lutar åt Skövde. Jag siktar in mig på käkkirurgin så blir det ju bara bättre om han säger att jag kan göra det i stan, då blir det inte nåt jobbigt om det nu inte går att ta det här i stan.

Men han är bara bäst min tandläkare. Han är egentligen inte min ordinarie tandläkare, men har haft honom sen jag fick laga en tand akut när jag bet ut halva tanden (jäkla mediciner att förstöra tänderna). Och redan då fick jag starkt förtroende för honom och hans lugna mjuka sätt. Men tyckte synd om honom idag, stackarn, jag sa något till honom och bet ihop, med hans finger emellan, och jag kände inte att jag bet ihop:( Så hans finger var emellan! Bad om ursäkt men han sa bara “Kan man inte ta att man blir biten i fingrarna är man ingen tandläkare” Och sen skrattade vi båda till! Den trasiga tanden är lagad och jag inväntar samtal om operation och borttagning av visdomstanden! Men när jag väl ska göra det ingreppet så kommer jag behöva ha stödassistent med mig oavsett, för sist var jag borta i flera timmar och babblade om konstiga saker. Jag har ALDRIG varit full såå jag fått minnesluckor, MEN den där medicinen gjorde att jag inget minns alls, det blev som en fylla, jag kände fyllerus och sen var jag borta, och det rä inte som att sövas heller för då andas du vanligt och sen sover du liksom.

På väg hem gick jag o kikade i skyltfönster och jag hittade ett sätt med örhänge, halsband, ring och armband, dock lite för dyrt för min plånbok. Armbandet kostade 1195kr och örhängena 989kr, men såå fina! Love them! De är så levande, det är inte bara några hjärtan på kedjor eller hängen utan så fint designade det ser lite levande ut eller så, vet inte hru jag ska förklara för er hur jag tänker, men tror ni förstår mig!

Bedövningen börjar avta, och tungan är normal igen så tar en kopp vaniljlatte och banan på balkongen, banan är ju lättuggat, och jag får göra allt för att tugga på vänster sida istället för höger sida just nu.
Sitter och njuter på balkongen, vacker utsikt. blogg, bruset från ån, lite folk som pratar på gården och SOL och VÅR!
Dessutom är köket tiptop. En av stödassistenterna var uppe här en sväng, har ju städdag på torsdagar, sås vi torkade lite golv och bar ut sopor och jag satte gång en maskin tvätt. Så jag är nöjd!

Hur har ni det denna dagen? Halvvägs in i april! Tiden går alldeles för fort, redan inne i andra kvartalet av 2021. Märkligt, tiden går för fort!

Herr Ångestsson MammaKaos NeuroPsykiatriskaFunktionshinder Psykisk Ohälsa Vardag

Skriver om dagens inlägg.

Skrev ett innan, men kände att det var både negativt och för mycket triggervarning så publicerade aldrig det inlägget.

Läget är oförändrat egentligen!

Som vanligt är jag så täppt pga Theralendroppar att jag blöder näsblod ibland och så denna jkla nästäppa. Kunde inte djupandas med näsan idag utan att låta som griseknoen.
Sköterskan skrattade gott liksom mina medpatienter;)

Så griseknoen på 8:4 är jag det;)

Jag bjuder på den!!!

Jag och en medpatient ledsnade åter igen på sjukhusmaten. Så beställde käk igen;) #vägrasjukhusmaten

Jag beställde glutenfri pizza med kyckling, pommes m.m. på. och stark sås bredvid. Dock var det sås även på pizzan. Men gott var det!
Och jag har mat imorgon också. För det serveras säkert någon grönsaksbiff igen… Jag äter ju veg här. men äter ju fisk, ägg, kyckling. Men går tydligen inte beställa det… åh andra sidan är det mycket grytor som medpatienter får så… ja… tjatigt!!

Nu ska jag sova!
äntligen är jag fri från huvudvärk.

Gonatt

Herr Ångestsson MammaKaos NeuroPsykiatriskaFunktionshinder Psykisk Ohälsa Vardag

Skriver om dagens inlägg.

Skrev ett innan, men kände att det var både negativt och för mycket triggervarning så publicerade aldrig det inlägget.

Läget är oförändrat egentligen!

Som vanligt är jag så täppt pga Theralendroppar att jag blöder näsblod ibland och så denna jkla nästäppa. Kunde inte djupandas med näsan idag utan att låta som griseknoen.
Sköterskan skrattade gott liksom mina medpatienter;)

Så griseknoen på 8:4 är jag det;)

Jag bjuder på den!!!

Jag och en medpatient ledsnade åter igen på sjukhusmaten. Så beställde käk igen;) #vägrasjukhusmaten

Jag beställde glutenfri pizza med kyckling, pommes m.m. på. och stark sås bredvid. Dock var det sås även på pizzan. Men gott var det!
Och jag har mat imorgon också. För det serveras säkert någon grönsaksbiff igen… Jag äter ju veg här. men äter ju fisk, ägg, kyckling. Men går tydligen inte beställa det… åh andra sidan är det mycket grytor som medpatienter får så… ja… tjatigt!!

Nu ska jag sova!
äntligen är jag fri från huvudvärk.

Gonatt

Herr Ångestsson MammaKaos NeuroPsykiatriskaFunktionshinder Psykisk Ohälsa

Kväll…

Snart natt… Nattpersonalen har gått på sitt skift. Känns tryggt att man bara behöver ta några kliv ut i korridoren så får man hjälp.

Idag har det varit en väldig berg och dalbana. Herr Ångestsson har inte förstått att han har besöksförbud. Var rätt ok en stund i em när vi var ute… Men sen har han inte lämnat mig. Trots lugnande medicin, samtal, goa medpatienter så är han där Herr Ångestsson.
Hela tiden kryper det i min kropp! Jag är sååå less. Vill inte be om mer lugnande. Men måste snart! Kommer inte kunna sova annars.

Har bytt rum idag med. Vilket i sig blev en stor förändring. Och nya rummet är varmare, Och vi är nu 3st istället för 2…

Men jag är trygg här. Speciellt kväll och natt, när ångesten är starkare.
Jag ska inte skriva hur tankarna går.

Jag skriver godnatt, hörs imorgon!

Herr Ångestsson MammaKaos NeuroPsykiatriskaFunktionshinder Psykisk Ohälsa

Kväll…

Snart natt… Nattpersonalen har gått på sitt skift. Känns tryggt att man bara behöver ta några kliv ut i korridoren så får man hjälp.

Idag har det varit en väldig berg och dalbana. Herr Ångestsson har inte förstått att han har besöksförbud. Var rätt ok en stund i em när vi var ute… Men sen har han inte lämnat mig. Trots lugnande medicin, samtal, goa medpatienter så är han där Herr Ångestsson.
Hela tiden kryper det i min kropp! Jag är sååå less. Vill inte be om mer lugnande. Men måste snart! Kommer inte kunna sova annars.

Har bytt rum idag med. Vilket i sig blev en stor förändring. Och nya rummet är varmare, Och vi är nu 3st istället för 2…

Men jag är trygg här. Speciellt kväll och natt, när ångesten är starkare.
Jag ska inte skriva hur tankarna går.

Jag skriver godnatt, hörs imorgon!

Herr Ångestsson

ALDRIG ENSAM!

I nästan hela mitt liv, har jag lidit av psykisk ohälsa mer eller mindre. För snart 7år sen blev jag akutinlagd efter en panikattack och vredesutbrott där jag slog sönder porslin. Min läkare på psykiatriska kliniken sa att jag gått in i väggen, jag hade fått utmattningsdepression. Jag fattade inget, hade ju inte jobbat på ett år utan bara gått hemma i princip. Inte tusan går man in i väggen då? Dom som går in i väggen jobbar sig dit, eller?! Läkaren förklarade att det är inte bara de som arbetar mycket och hårt kan gå i väggen. I mitt fall var det stress från flera år tillbaka,  jobbig tid efter graviditet, fick en  mild förlossningsdepression, kämpa för att få en neuropsykiatrisk utredning av sonen som visade sig vara det jag trott – Autism, kämpande för att komma intill och få mig själv utredd, läkarbesök, habilitering, logoped, kämpa för sonens rätt till visst stöd i vardagen på förskolan m.m. Så visst fanns det mycket saker som gjorde att min ryggsäck med energi var helt tömd och även reserverna.
Jag låg inlagd knappt 1 vecka. Fick antidepressiv medicin Sertralin. Fick även lugnande Atarax. Dr ordnade med remiss för Neuropsykiatrisk utredning för min del. Men sa att det är kö, minst 1 års väntan! Efter utskrivning skulle medicinförskrivning samt fortsatt vård ske via primärvården, vilket då var Tidaholms vårdcentral. Fick träffa en manlig psykiatrisjuksköterska. Vilket gjorde att jag låste mig och inte fick fram hur dåligt jag mådde. Så plötsligt efter 2 eller 3 samtal ansågs jag vara frisk nog att slippa besök hos honom.

Samtidigt fick jag kontakt med psykiatristödets dagvård  Alfhem här i stan. Det var en enorm lättnad. Hittade människor att prata med (personal) som jag kände jag kunde öppna mig för. Och fick träffa folk. 

Vi fick även avlastning på kortids för sonen.

Våren 2012 fick jag en stor panikattack, jag hade mått dåligt ett tag och allt blev mer och mer svart. Det hade varit tufft en tid och  jag sov max 2h/ natt INTE sammanhängande. När attacken kom och jag tog Atarax men varken en eller två gjorde verkan tog jag totalt 10 tabletter. Men blev rädd och bad den mannen jag levde med att lämna sonen hos min farmor medan jag ringde psykiatriakuten. Jag blev ombedd att omedelbart komma in!

1 vecka låg jag inne igen. Fick lugnande i form av Lergigan. Funkade ok, men tog tid och jag blev groggy låååångt efter. Min antidepressiva höjdes. Jag övervakades första dygnen noggrant. Allt jag hade med in till sjukhuset, allt mina anhöriga hade med sig gick de igenom noga. Jag fick inte gå ut utan personal. 30 min om dagen fick jag gå ut med personal. Inte ens till kiosken fick jag gå till själv. Allt för att jag gjort ett suicidförsök (självmordsförsök). Även om det egentligen inte var meningen utan mest rop på hjälp. Jag fick varje kväll utom sista kvällen Propavan att sova på. Hjälpte inget. Blev trött och groggy, men fick de värsta myrkrypen ever!! Till slut så sa en av nattpersonalen ifrån efter att ha sett mig de första nätterna och sen de två sista att jag måste få annan medicin. Propavan gjorde att jag sov sämre ändå! Så man satte in Imovane istället. Jag sov från 22,30-06 och jag märkte inte ens när personalen gjorde nattrundan. 

När jag kom hem skulle återigen primärvården ta hand om mig. Gick återigen inte så bra. Jag frågade efter KBT (Kognitiv beteendeterapi)och blev lovad detta. Men skulle under tiden få träffa en psykiatrisjuksköterska för samtal. Hon var sådär. Hon tyckte att hennes hjälp räckte, hon tillämpade KBT sa hon. Men sa också att hon inte va fullt utbildad för KBT-behandling. Återigen tappade jag förtroende och visade mig må bättre än jag gjorde. 

Jag kämpade med ångest, oro och depression. Utan Alfhem vet jag inte vad jag skulle gjort. Arbetsförmedlingen ville få ut mig på jobb och jag sökte och sökte. Efter massa tjat gick jag komma till AME Gnistan för arbetsutredning. Här och nu började arbetspsykologen nysta i varför jag inte fått någon neuropsykiatrisk utredning?! Mina papper var tydligen borta. Nästan 2år väntan på typ ingenting. Arbetspsykologen utredde lite olika saker och jag sattes efter många om och men återigen i kö för utredning. Arbetspsykologen var kanon och tryckte på massor. Hon slutade och en minst lika bra dock manlig arbetspsykolog tog över. Och honom gick det att prata med, en av få män i vården jag kunnat prata med! Han såg till att jag fick komma till psykologen på primärvården, vilket nu var hälsocentralen i Hjo, ledsnade på Tidaholm. Denne psykolog skrev och skrev och ansåg att det var akut med utredningen. Detta var kring årsskiftet 2013/2014. Det tog 3v så hade jag tid på öppen psykiatrin i Falköping för första möte med en sjuksköterska. Sen tog det knappt en månad innan jag kallades till en manlig psykolog. Som jag snabbt fick förtroende för. Hela våren var ett utredning, samtal m.m. sommaren 2014 gav psykologen sitt utlåtande om Atypisk Autism med tillägg ADHD. 11 August 2014 träffade jag läkaren som fastställde min diagnos och jag fick erbjudande om att pröva Concerta. Tvekade inte alls över att tacka ja. Hade hört så mycket bra om Adhd-medicin så varför tveka? Även om det varit justeringar med ökningar och extra tablett vid lunch har det hjälpt mig massor.

Jobbet gick bättre, men jag märkte inte att jag gick för fort fram och strax efter min 30årsdag i september 2014 kollapsade jag på jobbet och fick åka ambulans till psykiatrin. Men blev hemskickad. 

Det beslutades att jag enbart skulle arbetsträna på dagvård för äldre och skippa Gnistan. 

Min arbetsutredning var klar mars 2015 och vi ansökte om sjukersättning. Trodde inte det skulle gå igenom men drygt 6 mån senare var allt klart. Jag hade full sjukersättning så jag bedömdes att icke ha någon arbetsförmåga alls.

Mådde sådär till och ifrån. Jobbade kvar hos de gamla på dagvården fast som frivillig. Vägrade gå hemma. Dock tog kommunen beslut att lägga ner dagvården just där.

Sedan dess våren 2016 har jag gått hemma utan att ha ett jota att göra. Nåja har ju hemmet att sköta. Men sen?!

I höstas hade jag så mycket ångest och de svarta tankarna kom över mig igen. Min underbara kontaktperson C på boendestöd såg hur illa det var och vi hjälptes åt att lösa det bästa för pojken. Jag fick tid till mobila teamet i Falköping dagen efter och denna dag var C ledig, men hon pratade med chefen och följde med mig in till sjukhuset. Från kl 9 till kl 15.30 fanns hon vid min sida. Jag berättade för personalen på mobila teamet HUR dåligt jag mådde. Och att jag inte litade på mig själv, jag hade lugnande i skåpet hemma. Just då hade jag ingen konkret plan att verkligen försvinna. Men jag litade inte på mig själv… De trodde inte inläggning var lösning. Men att jag skulle få träffa en Dr. Dock kom grejer emellan för dom så jag fick gå ner till psykiatriakuten. Och C fanns med och satte ner foten efter att jag än en gång sagt hur jag kände det! Och att de inte kan ta ansvar för mig dygnet runt från boendestöd. DÅ tog läkare beslut att jag läggs in. Var både en lättnad men ett stort misslyckande på något vis. Jag fick förhöjning av min antidepressiva mediciner. Lovad fortsatt kontakt med psykiatrin efter utskrivning och ny lugnande medicin vid behov, Theralendroppar. Fick redskap att hantera min ångest. Och lägga upp en krisplan för att hantera den. De var fantastiska på Pava (Psykiatrisk Akutvårdsavdelning) och de stöttade så bra.

Väl hemma fick jag ett låst skåp med mina mediciner dit bara boendestöd har koden. De kommer 2ggr/ dygn, i början 3 för att ge medicinen. Och det funkar. Visst är jag låst ibland till tiderna, eller kan känna att det är tidigt att bli väckt kl 8 på morgonen oavsett vardag eller helg. Men det funkar och jag är TRYGG!!

Dessutom kommer C minst 1h extra var vecka för samtal och/eller promenad och delvis hjälp med städ.

Fram till i februari i år var jag även på psykiatrisk Dagsjukvård 1 dag i veckan. Men när ADHDskolan drog igång hade jag inte råd att åka på båda sakerna och då var ADHDskolan viktigare. Träffade ju ändå min kontaktsjuksköterska där. Så jag var trygg. Numera åker jag bara till öppen psykiatrin vid bokade tid eller vid behov. Kostar ju så mycket att åka dit. Alltså inte själva besöket. Har frikort just nu. Men resorna kostar.

Jag har ju haft tufft med ekonomin och svårt att hålla i pengarna. Så sedan i höstas hade jag hjälp från socialtjänsten med ekonomin, de betalade mina räkningar med MINA pengar och jag fick en viss summa i veckan att leva på. Sedan i februari i år har jag God man. Och ja det är ingen större skillnad. Mer än att hon hjälper mig med myndigheter m.m. tacksam för denna hjälp!!

Och jag vet att hur jävligt allt än känns, hur piss och skitdåligt jag mår så är jag ALDRIG ENSAM. Inte du heller! Man kan känna sig så ensam även med många vänner, fin familj m.m. och än mer ensam när man mår som sämst! Men vet Du? Du är ALDRIG ENAM!

Ska ge er tips gör nu på två så bra saker som är till för att hjälpa människor som ändå känner sig ensamma.

Det första är Självskadechatten, ni ser info om den på bilden nedan.

Det andra är Charlie Erikssons fina initiativ Aldrig Ensam där man totalt bryter tabun mot psykisk ohälsa och sprider kunskap om hur man kan få hjälp eller hjälpa en medmänniska.

De har även armband med texten Aldrig ensam till salu där vinsten går oavkortat till Aldrig ensam.

På sidan aldrig ensam står det så bra!

Kloka fina ord från en kämpe som fick hjälp att välja livet!!
Snälla läsare, sprid kärlek, gemenskap och respekt!
Kram

Herr Ångestsson

ALDRIG ENSAM!

I nästan hela mitt liv, har jag lidit av psykisk ohälsa mer eller mindre. För snart 7år sen blev jag akutinlagd efter en panikattack och vredesutbrott där jag slog sönder porslin. Min läkare på psykiatriska kliniken sa att jag gått in i väggen, jag hade fått utmattningsdepression. Jag fattade inget, hade ju inte jobbat på ett år utan bara gått hemma i princip. Inte tusan går man in i väggen då? Dom som går in i väggen jobbar sig dit, eller?! Läkaren förklarade att det är inte bara de som arbetar mycket och hårt kan gå i väggen. I mitt fall var det stress från flera år tillbaka,  jobbig tid efter graviditet, fick en  mild förlossningsdepression, kämpa för att få en neuropsykiatrisk utredning av sonen som visade sig vara det jag trott – Autism, kämpande för att komma intill och få mig själv utredd, läkarbesök, habilitering, logoped, kämpa för sonens rätt till visst stöd i vardagen på förskolan m.m. Så visst fanns det mycket saker som gjorde att min ryggsäck med energi var helt tömd och även reserverna.
Jag låg inlagd knappt 1 vecka. Fick antidepressiv medicin Sertralin. Fick även lugnande Atarax. Dr ordnade med remiss för Neuropsykiatrisk utredning för min del. Men sa att det är kö, minst 1 års väntan! Efter utskrivning skulle medicinförskrivning samt fortsatt vård ske via primärvården, vilket då var Tidaholms vårdcentral. Fick träffa en manlig psykiatrisjuksköterska. Vilket gjorde att jag låste mig och inte fick fram hur dåligt jag mådde. Så plötsligt efter 2 eller 3 samtal ansågs jag vara frisk nog att slippa besök hos honom.

Samtidigt fick jag kontakt med psykiatristödets dagvård  Alfhem här i stan. Det var en enorm lättnad. Hittade människor att prata med (personal) som jag kände jag kunde öppna mig för. Och fick träffa folk. 

Vi fick även avlastning på kortids för sonen.

Våren 2012 fick jag en stor panikattack, jag hade mått dåligt ett tag och allt blev mer och mer svart. Det hade varit tufft en tid och  jag sov max 2h/ natt INTE sammanhängande. När attacken kom och jag tog Atarax men varken en eller två gjorde verkan tog jag totalt 10 tabletter. Men blev rädd och bad den mannen jag levde med att lämna sonen hos min farmor medan jag ringde psykiatriakuten. Jag blev ombedd att omedelbart komma in!

1 vecka låg jag inne igen. Fick lugnande i form av Lergigan. Funkade ok, men tog tid och jag blev groggy låååångt efter. Min antidepressiva höjdes. Jag övervakades första dygnen noggrant. Allt jag hade med in till sjukhuset, allt mina anhöriga hade med sig gick de igenom noga. Jag fick inte gå ut utan personal. 30 min om dagen fick jag gå ut med personal. Inte ens till kiosken fick jag gå till själv. Allt för att jag gjort ett suicidförsök (självmordsförsök). Även om det egentligen inte var meningen utan mest rop på hjälp. Jag fick varje kväll utom sista kvällen Propavan att sova på. Hjälpte inget. Blev trött och groggy, men fick de värsta myrkrypen ever!! Till slut så sa en av nattpersonalen ifrån efter att ha sett mig de första nätterna och sen de två sista att jag måste få annan medicin. Propavan gjorde att jag sov sämre ändå! Så man satte in Imovane istället. Jag sov från 22,30-06 och jag märkte inte ens när personalen gjorde nattrundan. 

När jag kom hem skulle återigen primärvården ta hand om mig. Gick återigen inte så bra. Jag frågade efter KBT (Kognitiv beteendeterapi)och blev lovad detta. Men skulle under tiden få träffa en psykiatrisjuksköterska för samtal. Hon var sådär. Hon tyckte att hennes hjälp räckte, hon tillämpade KBT sa hon. Men sa också att hon inte va fullt utbildad för KBT-behandling. Återigen tappade jag förtroende och visade mig må bättre än jag gjorde. 

Jag kämpade med ångest, oro och depression. Utan Alfhem vet jag inte vad jag skulle gjort. Arbetsförmedlingen ville få ut mig på jobb och jag sökte och sökte. Efter massa tjat gick jag komma till AME Gnistan för arbetsutredning. Här och nu började arbetspsykologen nysta i varför jag inte fått någon neuropsykiatrisk utredning?! Mina papper var tydligen borta. Nästan 2år väntan på typ ingenting. Arbetspsykologen utredde lite olika saker och jag sattes efter många om och men återigen i kö för utredning. Arbetspsykologen var kanon och tryckte på massor. Hon slutade och en minst lika bra dock manlig arbetspsykolog tog över. Och honom gick det att prata med, en av få män i vården jag kunnat prata med! Han såg till att jag fick komma till psykologen på primärvården, vilket nu var hälsocentralen i Hjo, ledsnade på Tidaholm. Denne psykolog skrev och skrev och ansåg att det var akut med utredningen. Detta var kring årsskiftet 2013/2014. Det tog 3v så hade jag tid på öppen psykiatrin i Falköping för första möte med en sjuksköterska. Sen tog det knappt en månad innan jag kallades till en manlig psykolog. Som jag snabbt fick förtroende för. Hela våren var ett utredning, samtal m.m. sommaren 2014 gav psykologen sitt utlåtande om Atypisk Autism med tillägg ADHD. 11 August 2014 träffade jag läkaren som fastställde min diagnos och jag fick erbjudande om att pröva Concerta. Tvekade inte alls över att tacka ja. Hade hört så mycket bra om Adhd-medicin så varför tveka? Även om det varit justeringar med ökningar och extra tablett vid lunch har det hjälpt mig massor.

Jobbet gick bättre, men jag märkte inte att jag gick för fort fram och strax efter min 30årsdag i september 2014 kollapsade jag på jobbet och fick åka ambulans till psykiatrin. Men blev hemskickad. 

Det beslutades att jag enbart skulle arbetsträna på dagvård för äldre och skippa Gnistan. 

Min arbetsutredning var klar mars 2015 och vi ansökte om sjukersättning. Trodde inte det skulle gå igenom men drygt 6 mån senare var allt klart. Jag hade full sjukersättning så jag bedömdes att icke ha någon arbetsförmåga alls.

Mådde sådär till och ifrån. Jobbade kvar hos de gamla på dagvården fast som frivillig. Vägrade gå hemma. Dock tog kommunen beslut att lägga ner dagvården just där.

Sedan dess våren 2016 har jag gått hemma utan att ha ett jota att göra. Nåja har ju hemmet att sköta. Men sen?!

I höstas hade jag så mycket ångest och de svarta tankarna kom över mig igen. Min underbara kontaktperson C på boendestöd såg hur illa det var och vi hjälptes åt att lösa det bästa för pojken. Jag fick tid till mobila teamet i Falköping dagen efter och denna dag var C ledig, men hon pratade med chefen och följde med mig in till sjukhuset. Från kl 9 till kl 15.30 fanns hon vid min sida. Jag berättade för personalen på mobila teamet HUR dåligt jag mådde. Och att jag inte litade på mig själv, jag hade lugnande i skåpet hemma. Just då hade jag ingen konkret plan att verkligen försvinna. Men jag litade inte på mig själv… De trodde inte inläggning var lösning. Men att jag skulle få träffa en Dr. Dock kom grejer emellan för dom så jag fick gå ner till psykiatriakuten. Och C fanns med och satte ner foten efter att jag än en gång sagt hur jag kände det! Och att de inte kan ta ansvar för mig dygnet runt från boendestöd. DÅ tog läkare beslut att jag läggs in. Var både en lättnad men ett stort misslyckande på något vis. Jag fick förhöjning av min antidepressiva mediciner. Lovad fortsatt kontakt med psykiatrin efter utskrivning och ny lugnande medicin vid behov, Theralendroppar. Fick redskap att hantera min ångest. Och lägga upp en krisplan för att hantera den. De var fantastiska på Pava (Psykiatrisk Akutvårdsavdelning) och de stöttade så bra.

Väl hemma fick jag ett låst skåp med mina mediciner dit bara boendestöd har koden. De kommer 2ggr/ dygn, i början 3 för att ge medicinen. Och det funkar. Visst är jag låst ibland till tiderna, eller kan känna att det är tidigt att bli väckt kl 8 på morgonen oavsett vardag eller helg. Men det funkar och jag är TRYGG!!

Dessutom kommer C minst 1h extra var vecka för samtal och/eller promenad och delvis hjälp med städ.

Fram till i februari i år var jag även på psykiatrisk Dagsjukvård 1 dag i veckan. Men när ADHDskolan drog igång hade jag inte råd att åka på båda sakerna och då var ADHDskolan viktigare. Träffade ju ändå min kontaktsjuksköterska där. Så jag var trygg. Numera åker jag bara till öppen psykiatrin vid bokade tid eller vid behov. Kostar ju så mycket att åka dit. Alltså inte själva besöket. Har frikort just nu. Men resorna kostar.

Jag har ju haft tufft med ekonomin och svårt att hålla i pengarna. Så sedan i höstas hade jag hjälp från socialtjänsten med ekonomin, de betalade mina räkningar med MINA pengar och jag fick en viss summa i veckan att leva på. Sedan i februari i år har jag God man. Och ja det är ingen större skillnad. Mer än att hon hjälper mig med myndigheter m.m. tacksam för denna hjälp!!

Och jag vet att hur jävligt allt än känns, hur piss och skitdåligt jag mår så är jag ALDRIG ENSAM. Inte du heller! Man kan känna sig så ensam även med många vänner, fin familj m.m. och än mer ensam när man mår som sämst! Men vet Du? Du är ALDRIG ENAM!

Ska ge er tips gör nu på två så bra saker som är till för att hjälpa människor som ändå känner sig ensamma.

Det första är Självskadechatten, ni ser info om den på bilden nedan.

Det andra är Charlie Erikssons fina initiativ Aldrig Ensam där man totalt bryter tabun mot psykisk ohälsa och sprider kunskap om hur man kan få hjälp eller hjälpa en medmänniska.

De har även armband med texten Aldrig ensam till salu där vinsten går oavkortat till Aldrig ensam.

På sidan aldrig ensam står det så bra!

Kloka fina ord från en kämpe som fick hjälp att välja livet!!
Snälla läsare, sprid kärlek, gemenskap och respekt!
Kram

Herr Ångestsson

Lite bättre idag.

Men det är upp och ner HELA tiden. Ena timmen skrattar och sjunger och mår bra och nästa, storbölar jag, i nästa har jag ångest så det skriker om det och sen efter ett tag mår jag bättre och skrattar igen. Dock har Herr Ångestsson hållit sig undan hyfsat idag. Men tog Theralendroppar ikväll då jag har kryp i mig och inte mår bra riktigt.
Fick ett efterlängtat brev med posten idag… Som jag inte hann öppna först för att någon följde med matte till brevlådan och sen smet över vägen till min farmor… Så jag fick rusa in med posten och sen springa och hämta fröken… Just då var hon inte värd 5öre ens! Men är man söt, lägger huvudet på sned och tar upp tassen och tittar på en så är man värd hur mycket som helst igen;) Tokiga busiga lilla älskade Gel.

Posten då, Jo det var från Skaraborgs Tingsrätt. Jag är en fri kvinna! I onsdags slogs domen fast att vi vill skiljas och de dömde till äktenskapsskillnad. Så lättad, tacksam och lycklig att allt det är över. Har varit jobbigt, men ändå har det gått smidigt tycker jag. Vi har hela tiden försökt se Walther i det hela. Att han inte kommer i kläm. När mina föräldrar gick isär var det bra mycket rörigare och jobbigare. Jag lärde mig nog mycket av det.

Hade jag inte haft min svacka och behövt Theralendroppar hade jag banne mig tagit ett glas vin och firat att jag är fri! Men det skippar vi!

Peter och jag har inga förpliktelser med varann förutom att fostra Walther och hjälpa han i livet. 

Jag bryr mig inte om Peter och vad han gör och han inte om mig, så länge inte Walther kommer i kläm eller riskerar att skadas. Vilket absolut inte får ske!!

Gick meddelande från Peter förut. Walther hade målat en såå snygg husbil!! Kolla detaljer som säten, ljuskronor, säng, och däck!! Han är otrolig! Lik mamma när det gäller att måla och rita?!

Så stolt över min son! Visst han kan reta gallfeber och likt Gel vissa stunder inte vara värd 5öre, men i nästa är han värd allt, näe ovärderlig! Han är ovärderlig!! Min älskade Walther! Glad och tacksam att jag har dig i mitt liv! Och än mer tänker jag på detta när jag blickar tillbaka till 2016 och tiden då han var sååå sjuk och det kunde ha slutat helt annorlunda!!! Tack käre fader Gud att vi fick behålla vår älskade pojke! 

Nu ska jag sova! 

Imorgon blir det lugnt. Cruising här i stan men jag skippar det, orkar inte. Och har ju inte Walther hemma heller så då finns det ingen vits att gå fram heller.

Gonatt o sov gott

Herr Ångestsson

Lite bättre idag.

Men det är upp och ner HELA tiden. Ena timmen skrattar och sjunger och mår bra och nästa, storbölar jag, i nästa har jag ångest så det skriker om det och sen efter ett tag mår jag bättre och skrattar igen. Dock har Herr Ångestsson hållit sig undan hyfsat idag. Men tog Theralendroppar ikväll då jag har kryp i mig och inte mår bra riktigt.
Fick ett efterlängtat brev med posten idag… Som jag inte hann öppna först för att någon följde med matte till brevlådan och sen smet över vägen till min farmor… Så jag fick rusa in med posten och sen springa och hämta fröken… Just då var hon inte värd 5öre ens! Men är man söt, lägger huvudet på sned och tar upp tassen och tittar på en så är man värd hur mycket som helst igen;) Tokiga busiga lilla älskade Gel.

Posten då, Jo det var från Skaraborgs Tingsrätt. Jag är en fri kvinna! I onsdags slogs domen fast att vi vill skiljas och de dömde till äktenskapsskillnad. Så lättad, tacksam och lycklig att allt det är över. Har varit jobbigt, men ändå har det gått smidigt tycker jag. Vi har hela tiden försökt se Walther i det hela. Att han inte kommer i kläm. När mina föräldrar gick isär var det bra mycket rörigare och jobbigare. Jag lärde mig nog mycket av det.

Hade jag inte haft min svacka och behövt Theralendroppar hade jag banne mig tagit ett glas vin och firat att jag är fri! Men det skippar vi!

Peter och jag har inga förpliktelser med varann förutom att fostra Walther och hjälpa han i livet. 

Jag bryr mig inte om Peter och vad han gör och han inte om mig, så länge inte Walther kommer i kläm eller riskerar att skadas. Vilket absolut inte får ske!!

Gick meddelande från Peter förut. Walther hade målat en såå snygg husbil!! Kolla detaljer som säten, ljuskronor, säng, och däck!! Han är otrolig! Lik mamma när det gäller att måla och rita?!

Så stolt över min son! Visst han kan reta gallfeber och likt Gel vissa stunder inte vara värd 5öre, men i nästa är han värd allt, näe ovärderlig! Han är ovärderlig!! Min älskade Walther! Glad och tacksam att jag har dig i mitt liv! Och än mer tänker jag på detta när jag blickar tillbaka till 2016 och tiden då han var sååå sjuk och det kunde ha slutat helt annorlunda!!! Tack käre fader Gud att vi fick behålla vår älskade pojke! 

Nu ska jag sova! 

Imorgon blir det lugnt. Cruising här i stan men jag skippar det, orkar inte. Och har ju inte Walther hemma heller så då finns det ingen vits att gå fram heller.

Gonatt o sov gott

Herr Ångestsson

Vräkning

Ja jag säger det rent ut! DU ÄR VRÄKT!!

Du har flyttat in här olovandes, inget kontrakt är skrivet, hyra betalar du inte, du bråkar, trycker ner och tar över mig och mitt liv. Jag vill leva mitt liv utan dig din mespropp!!

Så jag säger det en gång för alla, dra härifrån du är vräkt Herr Ångestsson! Du är sedan icke välkommen tillbaka till mig. Hade det funkar hade jag begärt hemlig adress så du inte kan hitta mig. Men det hade inte hjälpt. Snälla lämna mig i fred!

Jag vill ha ett normalt liv med min son, hund, vänner, jobb och saker som får mig må bra! Inte med dig herr Ångestsson.

Du kommer hit och ger mig tryck över bröstet, yrsel, hjärtklappning, skakningar, illamående och mängder med tårar. 8bland tar du ett hemskt tag om min kropp som gör att jag bara ser svart och jag vill försvinna från detta svarta. Men du håller ditt tag och skrattar åt mig Moahahaha! Det accepterar inte jag! Jag vill leva, jag vill inte se det svarta! Men du tycker det är det jag ska göra!! Men bara så du vet, en dag kommer jag lyckas vräka dig härifrån! Och se till att du aldrig mer sätter sin fot här!!!
Förstått???